Greger

När Greger Waltz vaknade den morgonen fann han att han blivit Windowskompatibel.

– Så där kan man väl inte börja en bok heller!
– Kan man inte? Varför inte det då?

Min gode vän Peo som kommit förbi för att dra mig med ut i det fina vädret hade slängt ett getöga på pappret i skrivmaskinen. Han var alltid snabb att ge mig ’goda råd’ i alla upptänkliga sammanhang och vid alla tänkbara tillfällen, eftersom han var övertygad om att han visste allt om allting. jag å andra sidan visste att han inte visste allt, av den enkla anledningen att vi så ofta hade olika uppfattning om saker och ting.

I alla fall var detta ytterligare ett tillfälle för Peo att dela med sig av sitt allvetande. Jag hade i och med att jag börjat min bok på detta sätt brutit mot de regler han ansåg att man var tvungen att hålla sig till. det fanns en ram för hela tillvaron. Idealet var att sträva efter full frihet inom ramen, men man fick inte gå utanför. Gjorde man det skulle ingen begripa vad man sysslade med och all energi man lade ner skulle vara bortkastad. jag å min sida, övertygad om mitt eget geni som jag var sedan åratal tillbaka, hävdade att mänskligheten aldrig skulle utvecklas så länge ingen försökte bryta ramarna. jag hade, något högtravande, satt som mitt mål att övertyga folket innanför dessa ramar att världen utanför inte alls var hemsk och farlig. Om de bara var beredda att kasta sina välartade och icke-ifrågasättande skygglappar så skulle de inse att livet inte var skapat för åtta-till-fem jobb, att samhället måste drivas bort från det teknokratiska och maskinmässiga och att storstadsbrottsligheten var ett bevis för att den moderna människan var vilsekommen i ett samhälle som krävde att medborgaren kastade bort sitt liv och sin talang med att bygga upp någon annans välstånd i stället för att lämna ett bestående monument över sitt eget minne för eftervärlden. Alla vet vem Edison var, men vem kommer ihåg hans kontorist?

Så här kunde vi sitta och dividera i timmar, utan att vi egentligen tog varandra på allvar. Båda drog vi våra argument in absurdum för att hålla diskussionen vid liv. Ibland hörde dock andra som inte kände till att våra samtal byggde på överdrifter och irriterade sig allt som oftast på mitt resonnemang.
– Hur skulle det se ut om alla bara slog dank och höll på att förverkliga sig? Vad tror du skulle hända med vårt näringsliv? Är du verkligen så naiv att du tror på det du säger?

Jag älskade dessa tillfällen. Eftersom Peo och jag så ofta diskuterade samma saker gick våra samtal ibland på rutin och tomgång. När någon ny blandade sig i vaknade dock den lilla debattjävulen till bakom mitt öra.
– Hur skulle det se ut om alla var civilekonomer eller samhällsvetare? vad tror du skulle hända med vårt kulturarv? Dagens samhälle går ju bara ut på att företagen ska sponsra precis allt. Men vem faan tror du sponsrar utgrävningar av gamla fångstgropar? Volvo och ABB?

Det brukade mestadels sluta med att den nyanlände, skitförbannad, gick och satte sig någon annan stans. Det var lika roligt varje gång. Men Peo visste att det var meningslöst att ge sig in i allt för djupa diskussioner när jag började komma in på mitt stora hatobjekt, de ekonomistuderande. Då var det liksom kört, då kunde jag sitta och ha en enmansshow i en halvtimme, samtidigt som jag med överlägsen ton snoppade av den som vågade avbryta mitt resonerande. Alltså kunde jag sitta där, tämligen högljudd, och spy galla över ekonomstudenterna som i mina ögon var en samling självupptagna, självbelåtna och uppblåsta snorlobbor och äckelpottor. Och alla pratade de med tillgjord Lidingödialekt oavsett om de kom från Halmstad eller Jokkmokk.

Och klädseln sen. Slips, ljusblå skjorta med tunna vita streck och en diskret mörk kostym. Tjejerna hade mörkblå gabardinkjol istället för kostym, men alla hade de svarta attachéportföljer som de struttade omkring med när de glassade runt på universitetsområdet – ”campus” som de kallade det efter amerikansk modell. och deras flin sen. Döda ögon och underläppen stel, medan överläppen böjdes i en båge så den nästan försvann i näsan. Lätt bakåtlutad kropp. Harr-harr-harr…. de verkade göra allt för att försöka övertyga omgivningen att de verkligen var ÄKTA yuppies och inte bara högskolestuderande yuppie-wannabees. Eller studenter som de sade sig vara trots att ingen av dem var gammal nog att ens ha gått i lågstadiet när studentexamen avskaffades i det svenska skolväsendet. På en popularitetsskala mellan ett till tio skulle denna samling hjärndöda vårtpaddor hamna på minus femhundra eller ännu längre ner.

Peo brukade påpeka att jag överdrev. Bara för att jag irriterade mig på ett par individer på korridoren som råkade vara så var det inte rättvist av mig att idiotförklara en hel studerandegrupp. Jag brukade då säga åt Peo att hålla käften för han var ändå ingen äkta humanist. Han hade läst 10 poäng företagsekonomi så han var ju i praktiken en av dem.

– Varför inte det då? frågade jag igen. För att det inte passar sig eller vaddå? Om jag hade skrivit att han förvandlats till företagsdoktor hade det varit OK förståss?
Peo suckade.
– Ja, skriv som du vill, det är din bok.
– Tack ska du ha, grymtade jag.
Som av trots slet jag pappret ur maskinen och satte dit et nytt. Sedan skrev jag en ny inledning till boken.

Det var en gång en pojke som hette Greger. En morgon när han vaknade fann han att han hade förvandlats till PG Gyllenhammar. Gyllenhammar å sin sida vaknade den morgonen i form av en tulpan.
Jag drog pappret ur skrivmaskinen och räckte över det till Peo som ögnade igenom det.
– Är det bättre nu?
– Du har inte funderat på att gå en skrivarkurs eller så?
– Vaddå? vad är det för fel nu då?

Peo suckade. Igen.
– För det första… vem tror du om femtio år vet vem Gyllenhammar var? Jaja, och vad ska hända sedan då?
Jag funderade ett tag.
– Äh fan, det har jag glömt.
Jag knycklade ihop pappret och slängde det i papperskorgen.
– Ska vi åka och fika istället? föreslog jag.
– Okej, nickade Peo.

Sedan dess har jag tappat tråden och aldrig lyckats hitta den igen. Så om du undrar vad som hände med Greger Waltz, fråga inte mig. Troligen ligger han i en returpappersbunt någonstans, väntande på att hans två rader långa liv ska återanvändas till tidningspapper, ivrigt förbannande att Peo lade sig i hans liv innan det ens hunnit ta fart.