Visst är det kul när man lyckas med att skämta så att folk inte förstår att man skämtar? I ett ögonblick av tristess skickade jag ut detta mail till kollegorna på jobbet (Vi använder Lotus Notes) hjällp Hej. Finn sdet Läs mer
I ett brev som gått till samtliga föräldrar i min ena dotters klass hävdas att ”enstaka föräldrar” – dvs bland andra jag – satt käppar i hjulet för barnens skolresa och att jag och de andra ”enstaka föräldrarna” inte satt barnens bästa i första hand. Egentligen hade jag inte tänkt bemöda mig med att besvara ett sådant fjanteri, men jag kan inte låta bli trots allt.
I brevet, undertecknat av en av föräldrarna i klassrådet, står det bland annat att ”Då en så trevlig och positivt laddad händelse som en klassresa märkligt nog har ifrågasatts av enstaka föräldrar..”.
Undertecknaren – vi kan kalla henne ”P” – väljer att rycka ut enstaka ord ur mitt ställningstagande för att bevisa sin syn. Om man istället vill relatera till en verklighet så kan man – se det som ett tips ”P” – skriva sanningen.
(mer …)
Ok, så ungarna dina vill ha ett husdjur? ”Men Pappaaaaaa – valpen ÄÄÄR ju så söt?”
Och du är inte lika positiv, eftersom du vet vem det blir som får gå ut med hundjäveln när de första tre dagarnas entusiasm lagt sig hos den kommande generationen?Dessutom har du haft husdjur, och sedan uppfostrat en massa ungar så nu vill du gärna ha lite tid för dig själv och dina chipspåsar (nån måste ju äta dem innan de blir gamla) framför TV:n innan du blir så gammal att synen och aptiten avtar.
Var inte en sån tråkmåns! Reagera inte ryggmärgsmässigt med ett ”NEJ”!
Var istället positiv och låt ungarna skaffa ett husdjur – men ge dem en lista att välja från med djur som är så usla så att de själva avstår. Då är du inte ”the bad guy” utan de har avstått helst självmant.
Här kommer en lista med djur du kan välja ifrån, om du garanterat vill fortsätta att vara husdjursfri.
Utan inbördes rankning listar jag här de fem jag anser vara de sämsta valen som husdjur:
Mobiltelefonen ringde och jag hörde någon som svarade. Jag hörde ett flåsande, sedan någon som sa ”stopp!”. Därefter var det tyst ett tag och sedan började flåsandet igen.
– Hallå? testade jag.
Ett ”Satans också” hördes i luren, och jag kände igen rösten. Den tillhörde Peo.
Efter det att ungarna flyttat hemifrån hade Peo skaffat hund. Hans hustru hade först sagt ifrån, men efter att ha sett valpen på kenneln tinade även hon upp. Så under förutsättning att han tog hand om promenader och uppfostran kunde hon tänka sig att släppa in en hund i huset. Hustrun hade tyckt att valpen skulle heta Totte av någon anledning, men Peo vägrade. Om det skulle bli den vakthund han tänkt sig för framtiden måste han ha ett avskräckande namn. Trots hustruns spefulla fnitter hade han framhärdat i att valpen skulle heta Killer, och så fick det bli.
Så var det då äntligen dags för oss att ge oss iväg. Redan två dagar innan hade hustrun packat ner halva lägenheten i väskor – “jo, men den måste vi ha med oss, tänk om de inte har någon”, “ man vet ju aldrig om det kan komma till användning” – och så vidare.
– Pappa, får jag ta med min Gameboy? undrade den yngste.
– Nej, det går inte. Den får inte plats. Lämna den hemma du.
Den yngste tittade surt på mig. Sedan vände han sig mot sin mor.
– Mamma, får jag ta med mig min Gameboy.?
– Javisst, stoppa ner den i den gråa ryggsäcken du.